För ett par dagar sedan var jag och Kim iväg för att få veta svaret på utredningen. Vi var rätt nervösa innan. Vi hade ju våra aningar innan men nu blev det så definitivt.
Innan kunde man ju gå och säga att "vi väntar men vi tror" och hoppas på det bästa. .. vad nu det är! ?

Men nu är det fastslaget att Theo har autistiskt syndrom. Autistisk syndrom med utvecklings försening (vilket är väldigt vanligt) och en extrem okoncentration.

Vi misstänkte ju det så en viss del av mig känner väl "aha.. jag sa ju det!"
samma del känner att:
Skönt att vi nu vet så att vi kan få stöd och hjälp att hjälpa honom. För det var det vi ville med utredningen. Att hjälpa honom!
Samtidigt känner man en liten oro över att han nu kommer att leva med detta och hur hans utveckling kommer att se ut.

För oss är han samma älskade pojke som beter sig på samma sätt som innan onsdagens besked men vi ser tydligare hans problem och vi förstår dem bättre.
Nu börjar en period med handledningar /kurser, föräldragrupper, Söka stöd och allt vad det nu finns. Det finns en mängd info på nätet som vi turas om att läsa om jag och Kim.
Men för oss är han samma Theo som innan och jag hoppas att han är det för er!